Jag har precis kommit tillbaks från Peter och den bästa helgen på länge. Den var minst sagd välbehövd och även om jag håller på att sakna ihjäl mig nu så var det länge sedan jag kände mig så här avslappnad och utvilad som jag gör nu. Distans må vara jobbigt, men det är så värt det för mig. Han är bara bäst! Söndagar har för mig blivit någon form av deppdag som bara går ut på att sakna Peter och tycka synd om mig själv för att han bor så långt bort. Släppa ut håret, känna lukten av shampoot som jag bara använder hos honom, ingen som klagar på att mina läppar smakar äckligt när jag tar på lypsyl, att behöva gå och lägga sig ensam, ingen att kyssa godnatt och ingen som tar allt täcke på natten. Men jag ska försöka göra det till något annat (Reaktionsbildning, säger hon som fått försvarsmekanismer fastbränt i hjärnan). "Ta igen" med alla mysiga bloggar, planera resten av veckan, dricka te. Och börja ta till vara på all värdefull ego-tid jag får på tågen, som jag var så bra på i våras. Jag tänker på den här monday-my day-grejen jag läste någonstans, och jag ska göra söndag till min egen dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar