måndag 19 januari 2015

Kabuki, dango, gyoza

Jag trivs här mer och mer. För varje stund som går. Trots alla regler och att det är lite stelt och jag inte blir myndig förrän om en månad. Och trots att jag saknar vissa så att det gör ont i hela mig. häromdagen fick jag för mig att Maria gick bredvid mig på stan och vet inte hur länge jag gick så innan jag fattade att klockan var halv fyra på morgonen hemma och hon är hemma i Sverige och sover. Eller så tänker jag att jag vill gå med Livia på lunch eller helst picknick för hon bara MÅSTE testa den och den maten och allt jag smakar på vill jag visa henne också för det är så jäkla gott och intressant. Eller att det känns så naturligt att aydan också är här att jag ibland tror att hon är det, fast bara i en annan lägenhet eller klass eller så. Det har ju varit våran grej liksom, att åka hit. Eller Amanda som jag snapchattar typ en gång i sekunden pga vill att hon ska se prick allt, och det hon inte kan se vill jag köpa och skicka hem. Och såklart massa fler som jag saknar. 
Det känns som mina två default-tankar just nu är "det där vill jag smaka på" och "varför är inte xyz här och kan se detta?".
Det är så mycket här som är annorlunda att jag pendlar mellan enorma ögon och tittar hit och dit och överallt och att inte bli förvånad över någonting för allt är redan så knäppt. Modet är så överdrivet gulligt, även om man går i "vanliga" affärer utanför Shibuya/Harajuku etc så är det ändå små mönstrade kjolar, tunna koftor med glittriga knappar, färgglada kappor och pärlor. Allt ser ut som taget ur en av modetidningarna. Tror att det är för att det är det som är standarden man ser för helt plötsligt känns allt det helt normalt. Hemma hade jag inte ens tittat åt det hållet, avvisat det direkt. Men här känns det fullt rimligt att ta på sig någon gullig liten kjol eller typ en handväska som ser ut som en kaka, eller en rosa fluffig dagbok. Fast sedan tänker jag mig själv använda något av det och genast blir det otänkbart igen. Men ändå. Att man vänjer sig så fort vid något som för tre veckor sedan var typ det fulaste man visste. Jag har till och med satt två klistermärken på mitt mobilskal. Jag kan inte få nog av den här staden känns det som, att det är så mycket av allt. Kan nog inte säga att det är min favoritstad, men den är helt storslagen på tusen miljoner olika sätt och jag älskar varenda sekund. Älskar språket. Vilket ju är skönt eftersom det var därför jag kom hit. Det är fint att lyssna på och fint att prata, tycker så mycket om alla ljud, ord, tecken. Äntligen kan jag kommunicera bättre, pratar mer och mer japanska hemma, förstår så mycket mer och kan formulera egna hela meningar. Kan fråga om vägbeskrivningar och förstå svaret. Kan beställa mat själv (och få precis vad jag menade) och kan småprata lite med kassörskan i på seven eleven. Det är världens bästa egoboost att känna att man fattat. Och det är spännande att vara runt så många språk. Pratar 3-4 språk vissa dagar (svenska, engelska, japanska och ibland spanska för att en tjej i min klass är från spanien), vilket känns helknäppt när man tänker på det såhär men när man är mitt uppe i allt flyter det liksom på på något vis. Tror att landet, eller iallafall staden inte är så hård och stel som den verkar. Den är stel på grund av alla regler och traditioner, men om man försöker bortse från det finns det så mycket fint. Folk stannar en på gatan för att ge en komplimang. Folk bryr sig om varandra. Man paxar ett bord på en lunchrestaurang med sin handväska medan man beställer maten (när jag idag oroligt frågade min värdmamma om det verkligen är okej att handväskan ligger kvar öppet mitt i framsätet svarar hon förvånat "såklart, vi låser ju bilen"). skulle nog inte kunna tänka mig att flytta hit för evigt, men är övertygad om att det kommer ta ett bra tag innan jag tröttnar

fredag 16 januari 2015

東京


Nu är jag alltså här, på andra sidan jorden. Har så många gånger tänkt på hur det skulle bli att komma hit och hur allt skulle vara. En del av mig undrar vad jag ens gör här och varför och andra delen vill aldrig åka härifrån. Det som väl är det jobbiga är tidsskillnaden, att jag är så långt borta från alla trots internet och chatt. Att timmarna då man faktiskt kan prata med varandra minskas ner till bara någon timme eller två på morgonen eller kvällen. När vi är vakna här på min sida sover alla jag känner hemma, vilket känns så himla ensamt när man tänker på det så. Tänk känslan när man är vaken vid halv fyra på en vardagskväll och prick allt är tyst och det känns som man är den enda i hela världen som är vaken. Den känslan fast liksom mitt på dagen mitt i alla blinkande lampor och bilar och vimmel. Det är en konstig kombination. Men jag längtar inte hem. Är så nyfiken på vad mer som finns här och det är kittlande att veta att staden är för mig ett helt nytt universum med tusentals saker jag aldrig ens hört talas om. Jag är nöjd med andra ord. Väldigt nöjd och mer än så. Har världens bästa värdfamilj och tror det kommer kännas jobbigt att flytta ifrån dem om tre veckor men är ändå så  nyfiken på att börja leva här själv. Kanske ha lägenhet. Men det är så mycket man får av en värdfamilj som jag nog inte hade fått annars. Bordsskick, hur man dukar, gör egna dumplings, mitt namn med egna kanji-tecken.  Små guldklimpar i stan i form av restauranger och affärer. Utflykter, förklaringar, hjälp och en mängd nya ord. Det går fortare att lära sig genom att prata än att traggla ord. Och jag känner att jag äntligen börjar få koll på läget. Lär mig att hitta i den enorma tågstationen i Shinjuku och kan småprata med butiksbiträdet när jag köper tuggummi (i rosa glittrig förpackning med persikor på). Försöker se ut som någon som har koll på läget och nu har jag snart det. När man kollar på bilder eller teckningar från Tokyo (tänk /c/ och scenic-bilder) så ser det exakt likadant ut här. Jag är mitt i en av de bilderna som vi älskade så mycket när vi var yngre. Det känns inte som att staden är riktigt verklig, för man har sett så mycket bilder från den som inte varit foton, och därmed känns det som att hela livet här är på låtsas, något man drömmer och sedan vaknar upp och inte fattar något. Men det är på riktigt, åtminstone tror jag det.

torsdag 8 januari 2015

#Londonringdeingensvara


Över nyår tog Maria, Erika och jag vårt pick och pack och stack till London för att hälsa på Sarah. Tio dagar var vi borta, och det gick så fort att man knappt hann blinka. Är så glad att det blev så länge ändå och inte bara en vanlig weekendresa. Vi gick på stan, åt så god mat, festade och hängde på allt ifrån VIP på superlyxiga dyra klubbar till riktigt tacky ställen till små hak bakom gömda dörrar till vår egen lägenhet med drickan ur koppar. Längtar tillbaka så det gör ont, vet inte vad jag allra mest längtar efter; mina älskade goa tjejer eller staden själv. Framför allt skrattade vi så himla himla mycket. Hade kul åt allt och alla och struntade i vad folk tyckte och tänkte om oss. Vi bara körde på, vilket ofta resulterade i absurda situationer (på ett bra sätt. oftast). Kändes så jäkla skönt, bara släppa allt. Hundra procent opretentiöst och så rätt.

Nu är det tvåtusenfemton och imorgon åker jag till Tokyo. Vet inte om jag ska säga åker eller flyttar, men kör på flyttar trots att åker egentligen passar bättre. Flyttar är större och för mig känns det stort. Har inte resfeber, men vet inte om det är pga. resvana eller för att jag helt enkelt inte fattar än vad det är som håller på att hända. På måndag ska jag på Disney World, på tisdag är det kursstart. Jag har packat väskan.

Tvåtusenfjorton var på så många sätt mitt livs bästa år. Kan säga det snabbt utan att blinka, det har varit så jäkla fint från början till slut trots och tack vare allt som hänt (eller inte hänt). Resorna har varit mina stora investeringar och på något sätt även en fast punkt, något som jag är så otroligt lycklig över. Genom resorna har jag träffat så otroliga människor från alla världens hörn (eller som nu i efterhand har givit sig av till ett hörn) och alla möjliga typer av yrken och bakgrunder och nationaliteter och liv. Och blivit mer och mer tacksam för de jag har och upptäckt hur fint det är att hitta tillbaks till de man trodde man tappat eller aldrig haft. Någonting som slagit mig nu särskilt i år är att nu har jag möjlighet att välja prick vilka jag vill ha i mitt liv och inte. Och jag älskar alla jag har. Om jag fick ändra på någonting just nu skulle det vara att jag är hemma några dagar till innan resan, så att jag skulle kunna ha en enorm avslutningsfest för prick alla jag känner. Vill bara samla ihop alla er på ett och samma ställe och krama er allihopa. Det låter så sjukt att säga egentligen, och även om jag inte har daglig kontakt med ens en bråkdel av alla jag tänker på så kan jag säga säkert (även i en osentimental stund) att jag saknar er. Jag saknar er och jag hoppas vi träffas igen. Snart.  Det är väl det som är nackdelen med att resa tänker jag. Kanske även med att växa upp. Man växer upp och ifrån. Tappar kontakten med folk man älskar av praktiska skäl. Folk man umgåtts med intensivt i ett trångt rum på ett vandrarhem eller i en jeep genom usas öknen eller jobbat ihop med eller bara gått i samma skola som. Kanske handlar det om att välja och välja bort, bli vald och bortvald men kanske handlar det bara om att våga ta upp kontakten. Våga säga hej det var länge sedan vill du ta en fika? Hej jag råkar vara i din stad just nu har du tid? Tror att det är så enkelt ibland.