Kabuki, dango, gyoza

Jag trivs här mer och mer. För varje stund som går. Trots alla regler och att det är lite stelt och jag inte blir myndig förrän om en månad. Och trots att jag saknar vissa så att det gör ont i hela mig. häromdagen fick jag för mig att Maria gick bredvid mig på stan och vet inte hur länge jag gick så innan jag fattade att klockan var halv fyra på morgonen hemma och hon är hemma i Sverige och sover. Eller så tänker jag att jag vill gå med Livia på lunch eller helst picknick för hon bara MÅSTE testa den och den maten och allt jag smakar på vill jag visa henne också för det är så jäkla gott och intressant. Eller att det känns så naturligt att aydan också är här att jag ibland tror att hon är det, fast bara i en annan lägenhet eller klass eller så. Det har ju varit våran grej liksom, att åka hit. Eller Amanda som jag snapchattar typ en gång i sekunden pga vill att hon ska se prick allt, och det hon inte kan se vill jag köpa och skicka hem. Och såklart massa fler som jag saknar. 

Det känns som mina två default-tankar just nu är "det där vill jag smaka på" och "varför är inte xyz här och kan se detta?".

Det är så mycket här som är annorlunda att jag pendlar mellan enorma ögon och tittar hit och dit och överallt och att inte bli förvånad över någonting för allt är redan så knäppt. Modet är så överdrivet gulligt, även om man går i "vanliga" affärer utanför Shibuya/Harajuku etc så är det ändå små mönstrade kjolar, tunna koftor med glittriga knappar, färgglada kappor och pärlor. Allt ser ut som taget ur en av modetidningarna. Tror att det är för att det är det som är standarden man ser för helt plötsligt känns allt det helt normalt. Hemma hade jag inte ens tittat åt det hållet, avvisat det direkt. Men här känns det fullt rimligt att ta på sig någon gullig liten kjol eller typ en handväska som ser ut som en kaka, eller en rosa fluffig dagbok. Fast sedan tänker jag mig själv använda något av det och genast blir det otänkbart igen. Men ändå. Att man vänjer sig så fort vid något som för tre veckor sedan var typ det fulaste man visste. Jag har till och med satt två klistermärken på mitt mobilskal. Jag kan inte få nog av den här staden känns det som, att det är så mycket av allt. Kan nog inte säga att det är min favoritstad, men den är helt storslagen på tusen miljoner olika sätt och jag älskar varenda sekund. Älskar språket. Vilket ju är skönt eftersom det var därför jag kom hit. Det är fint att lyssna på och fint att prata, tycker så mycket om alla ljud, ord, tecken. Äntligen kan jag kommunicera bättre, pratar mer och mer japanska hemma, förstår så mycket mer och kan formulera egna hela meningar. Kan fråga om vägbeskrivningar och förstå svaret. Kan beställa mat själv (och få precis vad jag menade) och kan småprata lite med kassörskan i på seven eleven. Det är världens bästa egoboost att känna att man fattat. Och det är spännande att vara runt så många språk. Pratar 3-4 språk vissa dagar (svenska, engelska, japanska och ibland spanska för att en tjej i min klass är från spanien), vilket känns helknäppt när man tänker på det såhär men när man är mitt uppe i allt flyter det liksom på på något vis. Tror att landet, eller iallafall staden inte är så hård och stel som den verkar. Den är stel på grund av alla regler och traditioner, men om man försöker bortse från det finns det så mycket fint. Folk stannar en på gatan för att ge en komplimang. Folk bryr sig om varandra. Man paxar ett bord på en lunchrestaurang med sin handväska medan man beställer maten (när jag idag oroligt frågade min värdmamma om det verkligen är okej att handväskan ligger kvar öppet mitt i framsätet svarar hon förvånat "såklart, vi låser ju bilen"). skulle nog inte kunna tänka mig att flytta hit för evigt, men är övertygad om att det kommer ta ett bra tag innan jag tröttnar