東京

Nu är jag alltså här, på andra sidan jorden. Har så många gånger tänkt på hur det skulle bli att komma hit och hur allt skulle vara. En del av mig undrar vad jag ens gör här och varför och andra delen vill aldrig åka härifrån. Det som väl är det jobbiga är tidsskillnaden, att jag är så långt borta från alla trots internet och chatt. Att timmarna då man faktiskt kan prata med varandra minskas ner till bara någon timme eller två på morgonen eller kvällen. När vi är vakna här på min sida sover alla jag känner hemma, vilket känns så himla ensamt när man tänker på det så. Tänk känslan när man är vaken vid halv fyra på en vardagskväll och prick allt är tyst och det känns som man är den enda i hela världen som är vaken. Den känslan fast liksom mitt på dagen mitt i alla blinkande lampor och bilar och vimmel. Det är en konstig kombination. Men jag längtar inte hem. Är så nyfiken på vad mer som finns här och det är kittlande att veta att staden är för mig ett helt nytt universum med tusentals saker jag aldrig ens hört talas om. Jag är nöjd med andra ord. Väldigt nöjd och mer än så. Har världens bästa värdfamilj och tror det kommer kännas jobbigt att flytta ifrån dem om tre veckor men är ändå så  nyfiken på att börja leva här själv. Kanske ha lägenhet. Men det är så mycket man får av en värdfamilj som jag nog inte hade fått annars. Bordsskick, hur man dukar, gör egna dumplings, mitt namn med egna kanji-tecken.  Små guldklimpar i stan i form av restauranger och affärer. Utflykter, förklaringar, hjälp och en mängd nya ord. Det går fortare att lära sig genom att prata än att traggla ord. Och jag känner att jag äntligen börjar få koll på läget. Lär mig att hitta i den enorma tågstationen i Shinjuku och kan småprata med butiksbiträdet när jag köper tuggummi (i rosa glittrig förpackning med persikor på). Försöker se ut som någon som har koll på läget och nu har jag snart det. När man kollar på bilder eller teckningar från Tokyo (tänk /c/ och scenic-bilder) så ser det exakt likadant ut här. Jag är mitt i en av de bilderna som vi älskade så mycket när vi var yngre. Det känns inte som att staden är riktigt verklig, för man har sett så mycket bilder från den som inte varit foton, och därmed känns det som att hela livet här är på låtsas, något man drömmer och sedan vaknar upp och inte fattar något. Men det är på riktigt, åtminstone tror jag det.