#Londonringdeingensvara

Över nyår tog Maria, Erika och jag vårt pick och pack och stack till London för att hälsa på Sarah. Tio dagar var vi borta, och det gick så fort att man knappt hann blinka. Är så glad att det blev så länge ändå och inte bara en vanlig weekendresa. Vi gick på stan, åt så god mat, festade och hängde på allt ifrån VIP på superlyxiga dyra klubbar till riktigt tacky ställen till små hak bakom gömda dörrar till vår egen lägenhet med drickan ur koppar. Längtar tillbaka så det gör ont, vet inte vad jag allra mest längtar efter; mina älskade goa tjejer eller staden själv. Framför allt skrattade vi så himla himla mycket. Hade kul åt allt och alla och struntade i vad folk tyckte och tänkte om oss. Vi bara körde på, vilket ofta resulterade i absurda situationer (på ett bra sätt. oftast). Kändes så jäkla skönt, bara släppa allt. Hundra procent opretentiöst och så rätt.

Nu är det tvåtusenfemton och imorgon åker jag till Tokyo. Vet inte om jag ska säga åker eller flyttar, men kör på flyttar trots att åker egentligen passar bättre. Flyttar är större och för mig känns det stort. Har inte resfeber, men vet inte om det är pga. resvana eller för att jag helt enkelt inte fattar än vad det är som håller på att hända. På måndag ska jag på Disney World, på tisdag är det kursstart. Jag har packat väskan.

Tvåtusenfjorton var på så många sätt mitt livs bästa år. Kan säga det snabbt utan att blinka, det har varit så jäkla fint från början till slut trots och tack vare allt som hänt (eller inte hänt). Resorna har varit mina stora investeringar och på något sätt även en fast punkt, något som jag är så otroligt lycklig över. Genom resorna har jag träffat så otroliga människor från alla världens hörn (eller som nu i efterhand har givit sig av till ett hörn) och alla möjliga typer av yrken och bakgrunder och nationaliteter och liv. Och blivit mer och mer tacksam för de jag har och upptäckt hur fint det är att hitta tillbaks till de man trodde man tappat eller aldrig haft. Någonting som slagit mig nu särskilt i år är att nu har jag möjlighet att välja prick vilka jag vill ha i mitt liv och inte. Och jag älskar alla jag har. Om jag fick ändra på någonting just nu skulle det vara att jag är hemma några dagar till innan resan, så att jag skulle kunna ha en enorm avslutningsfest för prick alla jag känner. Vill bara samla ihop alla er på ett och samma ställe och krama er allihopa. Det låter så sjukt att säga egentligen, och även om jag inte har daglig kontakt med ens en bråkdel av alla jag tänker på så kan jag säga säkert (även i en osentimental stund) att jag saknar er. Jag saknar er och jag hoppas vi träffas igen. Snart.  Det är väl det som är nackdelen med att resa tänker jag. Kanske även med att växa upp. Man växer upp och ifrån. Tappar kontakten med folk man älskar av praktiska skäl. Folk man umgåtts med intensivt i ett trångt rum på ett vandrarhem eller i en jeep genom usas öknen eller jobbat ihop med eller bara gått i samma skola som. Kanske handlar det om att välja och välja bort, bli vald och bortvald men kanske handlar det bara om att våga ta upp kontakten. Våga säga hej det var länge sedan vill du ta en fika? Hej jag råkar vara i din stad just nu har du tid? Tror att det är så enkelt ibland.